Har haft några mycket bra dagar med Frida och Tillie. Spelat Mario halva nätterna och gjort Birsta och myst på dagarna. =) Måste säga att det är lite tomt utan er här nu...

Har suttit och kollat på gamla inlägg. Detta är exakt ett år sedan, blir faktiskt lite tårögd när jag tänker tillbaka, mycket känslor som spelas upp igen...

Vet inte hur många gånger jag höll telefonen i handen och hade slagit in kvinnoklinikens nummer för att beställa en abort tid.... ja, jag vet det låter fruktansvärt men jag mådde verkligen piss dom första 17 veckorna i graviditeten och velade in i det sista.

Jag ville såklart inget hellre än att ha barn men när jag låg där orkeslös, blek och svag och spydde blod så var jag väldigt tveksam på att genomföra det hela. Hade hört andra berätta om att det var normalt att spy och vara trött så jag trodde såklart att det var normalt. Till och med på akuten skämdes jag när mamma och Tomas skjutsade upp mig, jag var helt hundra på att dom skulle skicka hem mig.

När sköterskan kollade syresättningen och bad mig andas normalt och jag svarade att jag gjorde det blev jag fundersam. Ett "Oj, jaha!" Var det första hon sa. Sen kom de första provsvaren på blodproverna och hon meddelade att jag skulle läggas in med omedelbart dropp för vätskebrist/uttorkning, näringsbrist, påverkad syresättning och uttalad utmattning. Jag kännde mig förvirrad...men lugn...väldigt lugn. Min tanke var "Äntligen får jag hjälp, nu kan det bara bli bättre. Nu är jag i trygga händer". Det låter säkert fånigt för er, men för mig var det som att räddas från en öde ö. Det var en liten gnista ljus i en låååång mörk tunnel.

Tre och en halv dag senare går jag ut från sjukhuset, fortfarande väldigt svag men otroligt lycklig. Jag minns att jag grät när jag gick ut genom snurrdörren mot Tomas (mammas man) som skulle hämta mig. Jag mådde bra, andades frisk luft och hade inte kräkts på två dagar. Jag var fräsch och hade orkat duschat hela mig, noga. Visserligen mestadels sittande men ändå. Den senaste tiden hade jag bara orkat in i duschen för att skölja av mig "det värsta". Nu var jag helt ren! =) Och INTE illamående.

(Åtta dagar innan Amanda kom till världen)

Ja, det var början på vändningen. Jag skulle kunna skriva mycket om den tiden. Men det skulle nog tråka ut er och dessutom skulle jag få hålla på ett tag. Det har jag inte tid med nu för nu ska jag hoppa i sängen.

Imorgon är det den 22/10 2010 och vi får äntligen tillgång till VÅRAT hus! =)

9.00 ska vi vara på banken, pigga och glada.

Så god natt!