Jaha...vart börjar man?!

Just nu består vår vardag mest av ammning, blöjbyten och sömn. Då lillan inte riktigt vill öka i vikt efter BVCs "mall" så är vi tillsagda att amma var annan timme så det blir inte mycket mer på dagarna än det. Dessutom är jag lite lätt handikappad då förlossningen slutade med akut kejsarsnitt och som socker på moset har jag lyckats få en ordentlig infektion i snittet...  Så jag får inte bära någonting som är tyngre än Amanda, jag får inte damsuga och inte överanstränga mig. Så med andra ord är jag fånge i mitt eget hem. Det är tur jag har Henke och vänner som ställer upp och hjälper till och bär åt mig när jag verkligen måste iväg. Tusen tack för hjälpen igår Sandra, det var guld värt! =) Men det känns såklart jobbigt att alltid vara beroende av hjälp från någon och inte kunna klara sig själv.

Det som svider mest är att det sista jag ville var att göra kejsarsnitt och så blir det så och att sedan få problem med snittet gör ju inte saken bättre.

Jag var ju sååå nära, fullt öppen redo att krysta ut det lilla livet som låg i mig. Jag längtade verkligen efter att få känna hur det skulle vara... och så på några sekunder försvinner den chansen. Som att klippa av ett band och jag får veta att dom måste göra ett kejsarsnitt pga en miss, det var en sätesbjudning!!!!! Hade dom inte kunnat upptäckt det tidigare?!?! Gaahhh, jag blir sååå frustrerad när jag tänker på det. Det är inte ofta dom misstar sig på hur barnet ligger men naturligtvis skulle det hända mig. Det dom hela tiden trott var stjärten som pekade rakt upp var egentligen huvudet...

Ska väl försöka få till en förlossningsberättelse här tids nog när orken till det infinner sig men just nu är det mest bara jobbigt att tänka på förlossningen pga det snurpliga slutet... =´(

Trots allt som gått snett så älskar jag mitt nya liv med vår underbara dotter och min älskade Henke och skulle inte byta bort det för allt smör i småland. Men ibland måste man bara få ur sig det som tynger och gnager utan att verka klagande.