Idag var jag till doktorn igen, för typ femte gången på 11 dagar. Å nu äntligen är såret läkt, sänkan normal och infektionen bort så nu är jag helt utan omläggning. Nu börjar det kännas lite lättare. =)

Igår var vi till BVC för vägning och mätning av Amanda å det var ett glädjande besked. Hon har gått upp 400 g på 12 dagar. =) Men det fattas väl bara annat när hon ätit var annan timme. =)

100319 - 2 timmar - 2800g, 47 cm

100322 - 3 dagar - 2515

100323 - 4 dagar - 2565

100326 - 1 vecka - 2615, 48,5 cm

100401 - 2 veckor - 2690, 50 cm

100412 - 3 veckor 3 dagar - 3110, 52,5 cm      

Nu är det nattamat på g sen natti!

Det började nog redan vid 23.00 på kvällen den 18 mars när vi gått och lagt oss, utan att jag hade en aning om vad som var på gång . Jag hade en molande värk i ländryggen/bäckenet som strålade ner i benen. Jag kom aldrig till ro och kunde inte somna, låg bara och vände och vred mig.

Vid 02.00 fick jag nog och gick upp och tog två alvedon för att få bort värken och få sova. Lyckades slumra till, till och från under resten av natten men hade fortfarande ont.

Vid 6.00 klev Henke upp för att åka på jobbet. Då berättade jag om natten för honom och bad honom värma vetekudden.

Vid 6.40 for Henke till jobbet och jag somnade i 20 min.

7.00 vaknade jag av en krampliknande smärta i nedre delen av magen och jag började fundera på om detta kunde vara förverkar. Hade ju ingen aning om hur det skulle kännas då jag inte direkt haft några sammandragningar eller förverkar tidigare.

8.30 klev jag upp och åt frukost, tog mer alvedon och satte mig sedan i duschen för att se om värken skulle försvinna. (Hade ju hört att förverkar skulle försvinna med smärtstillande och värme).

9.30 avslutade jag duschningen som inte gett något resultat. Jag gick på toa och upptäckte(gissade) att slemproppen troligtvis gått. Tankarna gick runt, runt och jag förstod ingenting men började ana att det faktiskt var värkar jag hade. Gick å la mig igen och tänkte att jag måste kolla hur långt det var mellan värkarna och hur långa dom var. Det var mellan 3-5 min mellan och dom höll i sig i 40-60 sek. Jisses, tänkte jag det var täta och långa förverkar…

10.30 ringde Linda W och kollade hur läget var. (Tanken var att vi skulle lunch men jag hade skickat ett sms tidigare där jag förklarade hur natten varit och att vi skulle höras senare för att se hur jag mådde). Jag berättade hur morgonen varit och hon sa; ”Men gumman! Jag tror det blir bäbbis idag, du ska bli mamma!!! Ta och packa BB-väskan.” Jag trodde hon var galen, det var ju för guds skull 19 dagar kvar till BF. Inte skulle det hända nu heller och dessutom hade jag inte tid att föda barn nu. Vi hade alldeles för mycket planer för helgen och veckan därpå. Vi la på och skulle höras lite senare igen.

10.55 hade jag sååå ont att jag ringde Henke och grät och sa att jag inte orkade nå mer. Han sa åt mig att ringa förlossningen för att höra vad dom tyckte att vi skulle göra. Sagt och gjort.

11.00 ringde jag dit. Barnmorskan som svarade ställde en massa frågor och frågade sedan om jag ville komma upp.”Öh…ja, jag vet inte”, svarade jag. ”Jag vet ju inte vad som händer”. Hon frågade om slemproppen gått och jag svarade att jag trodde det. Då bad hon oss komma upp så dom fick titta på mig.

Så jag ringde Henke igen som kom hem från jobbet på två röda. Och så packade jag en väska med det nödvändigaste. Jag tänkte att det var inte hela världen om jag glömde något, vi skulle ju helt säkert bli hemskickade igen.

11.15 kom vi upp på förlossningen och fick komma in på ett undersökningsrum där BM satt ctg-kurva på mig. Där fick vi svart på vitt att värkarbetet var regelbundet och i full gång. Hon ville kolla om jag öppnat mig något. Jag var övertygad om att jag inte öppnat mig någonting och att hon skulle skicka hem oss. Tillslut sa hon ”Men oj, du är ju öppen 6 cm!” Jag trodde inte mina öron. Den första tanken som slog mig var; ”Är man öppen tre cm får man stanna men hur blir det nu då om jag är öppen 6 cm? Blir vi hemskickade då?!” (Hjärnan funkade inte riktigt där en stund). Sedan fortsatte BM ”Ni ska få komma in på ett rum för idag blir det bäbis”. Henke och jag tittade på varandra med chockade blickar. Både han och jag hade ju varit så säker på att åka hem igen.

Efter detta gick allt fort. Tiden sprang iväg och allt gick så bra. Jag såg såååå fram emot krystvärkarna som närmade sig med stormsteg…. Men som tidigare nämnt blev det ett tvärt slut på det hela.

Det som följer är info ur journalen:

11.28 skrivs vi in

11.45 öppen 6 cm

12.00 duschar

13.05 får lustgas/syrgas 50/50

13.50 höjer lustgasen 60/40 då värkarna tilltar

14.00 öppen 8 cm

15.15 öppen 8 cm, stor buktande hinnblåsa

15.20 görs en amniotomi = tar hål på fosterhinnan så att vattnet går. Klart fostervatten

15.30 Det trycker mot rumpan, öppen 10 cm. Bm har svårt att känna några suturer. Misstänker säte!? Ber bm-kollega att också känna, har också svårt att känna fosterläge. Tillkallar förlossningsjouren.

15.50 LÄKARANTECKNING – Helt öppen, 10 cm. Vid vaginal undersökning, säte. Bekräftar med ultraljud att huvudet ligger upptill på höger sida. Ordinerar injektion Bricanyl för att få värkarna att avta. Informerar paret. Anmäler till akut kejsarsnitt.

16.22 Operation påbörjas.

16.27 Födelse. Kön: flicka. Skriker genast. Tas ut till väntande barndoktor. Mor Rh-negativ, blodgruppering tagen på flickan, får ej till syra-basstatus.

16.50 Operation avslutas

17.15 Åter på avdelningen. Uterus väl kontraherad nedom naveln, normal blödning. Familjen lämnas att mysa.

Osv… osv... osv…

100322

13.54 Hemgång

Henke var verkligen fantastisk under förlossningen. Han stöttade, peppade och masserade mig. Han vart lika ledsen som mig när läkaren meddelade att dom måste göra ett kejsarsnitt, då han visste att det var det sista jag ville.

Han kunde inte ha varit bättre. Älskar dig!