Idag har jag jobbat 7-16. For och hämtade Amanda på dagis och sen var det middags dax. När den var svald och undanplockad var klockan 18.00

Skruttis var dyngtrött så det blev bara ca 45 minuters mys med henne innan hon kröp till kojs. Så jag hann alltså ha 45 minuter med henne idag. Igår träffade jag henne 30 minuter på morgonen och imorgon blir det nog max 45 minuter igen då jag jobbar till 16.30 På torsdag är hon och jag iaf lediga tillsammans.

Det jag vill komma fram till är att JAG HATAR ATT JOBBA 100%.

För det första hinner jag knappt träffa Amanda, för det andra är jag dödligt trött, för det tredje hinner/orkar jag inte med hemmet vilket gör att det ser förjävligt ut, för det fjärde känner jag att träningen som jag kommit igång med så jäkla bra, verkligen inte har någon plats i min vardag nu.....

Hur orkar/klarar alla andra av det?! Jag vill bara lägga mig ner och skrika och gråta. Ångesten och stressen över att jag inte har möjlighet att vara med min älskade lilla skrutt lika mycket nu äter upp mig innifrån!!!! Jag skaffade inte barn för att låta någon annan ta hand om henne mer.... så att jag ska kunna jobba... så att vi kan betala vår räkningar.... och planera vår framtid. JÄVLA SKIT SYSTEM!!!!

Förhoppningsvis behöver jag bara stå ut i ca 1 ÅR TILL!!! Men hur faan ska det gå?!!

Nä, det är bara att försöka stå ut. Klarar alla andra av det så ska det väl kunna gå för mig med... Lyssnar på en mycket underbar person.... Det är bara att vänta tills "man vänjer sig" att this is life. Fruktansvärt MEN sant!

Älskar dig så det gör ont!